20/09/2026
Det kommer en stund på varje lång färd då man stannar, ser tillbaka och förstår hur långt man faktiskt har kommit.
Bakom mig ligger mil efter mil av vägar genom norr. Berg har rest sig framför mig och försvunnit bakom mig. Jag har följt fjordarna mot havet, vandrat under höga toppar och stått vid världens utkant med vinden från norr som slagit mig i ansiktet.
Platser som en gång bara var namn på en karta är nu platser jag har sett med egna ögon. Vägar jag undrade vart de ledde är nu vägar jag själv har färdats.
Och snart vänder färden hemåt.
Inte med känslan av att någonting tar slut, utan med vissheten om att jag gjorde det. Jag gav mig av. Jag följde vägen norrut och fortsatte när horisonten flyttade sig längre bort.
Jag kommer hem med fler mil bakom mig, fler berättelser att bära och en värld som på något märkligt sätt blivit både större och mindre på samma gång.
Men länge tänker jag inte vila.
För jag har sett vad som väntar den som vågar lämna den välkända vägen bakom sig.
Och nu vet jag att bortom varje horisont finns ännu en.
Nästa gång tänker jag nå även den.