10/06/2026
Yöllä kävin etsimässä sarvipöllöä, kuvaamiseen oli aivan liian pimeää, joten tyydyin etsimään edes ääntä. Ja löytyihän se. Ensin tein "tyhjän" retken, kun kävelin niityn poikki lintutornille. Eihän se tietenkään tyhjä reissu ollut sekään. Sillä matkalla kuulin ja/tai näin seuraavat lintulajit: sinisorsa, ruisrääkkä, meriharakka, kuovi, lehtokurppa, naurulokki, kalalokki, kaulushaikara, ruokokerttunen, pajulintu ja räkättirastas.
Sitten lähdin seuraavaan paikkaan, jossa sarvipöllöstä oli tehty hiljattain havainto. Ajoin auton parkkiin ja avasin auton ikkunat, sillä ajattelin tehdä seuraavaa suunnitelmaa siinä odotellessa. M***a uusi suunnitelma sai siirtyä eteenpäin, sillä heti ikkunat avattuani kuulin sarvipöllön poikasten kerjuuääniä. Siitä elispiste.
Tein tuossa samalla tarkastusta Suomessa kautta aikain havaitsemiini lintulajeihin ja niitä on yhteensä 194 lajia. Taidan palkita itseäni vähän paremmilla pullakahveilla, jos tuo 200 raja täyttyy – vuosi vuodelta eliksiä tulee vähemmän. Vakituiseen pesimälinnustoomme kuuluu noin 240–250 lajia, m***a jos satunnaiset harhailijat ja läpimuuttajat lasketaan mukaan, Suomessa on havaittu yhteensä noin 500 lintulajia.
En ole tosin tavannut verenmaku suussa bongailla lintuja tai muutenkaan pisteitä keräillä ja liikkua järjettömiä matkoja jonkun linnun perässä vaan teen hommaa sopivasti harrastellen. Ja vaikka lähiseudulta ilmoitetaan jokin harvinaisuus, en ole ensimmäisenä ryntäämässä sitä bongaamaan, vaan annan pölyn laskeutua ja käyn myöhemmin katsomassa/kuuntelemassa josko lintu olisi vielä paikalla. Usein se tietenkin tarkoittaa sitä, että lintu on jo jatkanut matkaansa, kun minä saavun apajille, m***a ei se minua sureta. En minä tässä kenenkään kanssa kilpaile.
M***a juu, viime vuonna tein oman vuosiennätykseni, joka oli 155 lajia. Tämä on nyt kolmas vuosi kun pidän kirjaa havainnoistani tarkemmin. Ihan mukava lisä harrastukseen, kun pahassa paikassa voi saada inspiraation lähteä luontoon ihan vain etsimään lintuja ja "keräämään" pisteitä. Niitäkin aikoja on taas tähänkin vuoteen mahtunut ja tämän vuoden pistesaldo onkin vain 123 lajia. On ollut paljon, liian paljon, epäaktiivista aikaa milloin mistäkin johtuen. M***a toivotaan parempaa jatkoa, kuten aina.
Eikä päivä tai yö toki siihen päättynyt. Lähdin vielä etsimään yölaulajia vähän toiselta suunnalta, niitä kuitenkaan löytämättä. Siinä odotellessa päättikin siili vipeltää tien yli ja siitä tuli nisäkäspiste. Oli mukava tavata siili muutenkin pitkästä aikaa. Lähdin eteenpäin ja pian tien vieressä oli korkeintaan kissan kokoinen ketun poikanen. Se säikähti hitaasti ohi ajavaa autoa ja oli kompastua omiin jalkoihinsa. Sen verran tuli tämä kohtaaminen yllätyksenä, että en ehtinyt edes pysähtyä ottamaan kuvaa. Tokkopa siitä olisi mitään siinä pimeydessä tullutkaan.
Seuraavaksi palasin tukikohtaan kuluttamaan aikaa, sillä päätin lähteä aamuvarhaisella seuraaville retkille. Tarkoitus oli mennä ensin bongaamaan luhtakerttunen, siis laulua kuuntelemaan. Sitten piti mennä etsimään kivitaskua, sirittäjää ja leppälintua. Tarkkaa aikaa ei tosin ole, eikä kaikkia ole pakko tehdä samana päivänä. Menin kuitenkin suunnitelman mukaan luhtakerttusta kuuntelemaan, m***a mokoma oli hiljaa tai vaihtanut jo maisemaa. Ei ollut ensimmäinen kerta, kun sitä kävin etsimässä, sopivasti kun muutenkin paikalla jossa usein käyn. Siellä tuli yhteensä 19 lintulajihavaintoa ja pääsin kuvaamaan sinitiaisten poikasten hoitoa. Pysyttelin varomatkan päässä pöntöstä ja taistelin hämäryyden kanssa kameran sietokyvyn äärirajoilla.
Seuraavaksi lähdin etsimään kivitaskua pienen aamuyöpalan jälkeen ja lintu löytyikin lopulta. Sillä reissulla tuli samalla 17 tunnistettua lintulajia ja pari lajia jäi hämärän peittoon, kun olivat minun välineilleni liian kaukana, enkä ajatellut lähemmäs uida. Yllätyin lajien määrästä ja paljoudesta, sillä kello kävi jo seitsemää. Yleensä sillä seudulla linnut ovat paikalla 4 - 5 aikoihin tähän aikaan vuodesta ja kaikkoavat pikku hiljaa pois, kun ihmiset alkavat liikkua siellä. M***a mukava yllätys oli toki.
Seuraavaksi oli sirittäjän vuoro. Tiesin sen olevan aika epätoivoinen yritys, m***a eipä yksi linturetki mitään haittaakaan tee. Lähdin hautausmaalle, jossa tuntui olevan enemmän eläviä, kuin vainajia. Yhdellä jos toisella haudalla ja muualla oli työntekijöitä kuka missäkin puuhassaan. Rauhaa ei ollut alkuunkaan. Lintujen havainnointi oli haasteellista, kun koneet pörräsivät ympärillä. M***a tuli sieltä sentään 4 lajia ja mieluisana niistä ensin ihmisiin tottunut räkättirastasperhe, jossa oli jo sen verran isot poikaset, että ne ymmärsivät emoa matkien tonkia itsekin ruokaa maasta. M***a kyllä niillä silti oli suu auki ja ääni käytössä koko ajan, ehkä se emon "tekemä" ruoka on sitten parempaa. Etsin rauhallisempaa paikkaa lintujen havainnointiin, m***a minut harhautti käpytikan poikasen tai poikasten vaativa ruoan kerjuu kiikitys. Pesä oli matalalla ja linnut niin ikään tottuneet alati ohi kulkeviin ihmisiin. Se oli aivan täydellinen paikka luontokuvaajalle. Menin silti vähän matkan päähän ja puiden suojaan kuvaamaan, etten vahingossakaan häiritse emoja ja sitä myöten poikasen jatkuvaa ruokailua. Vaihdoin paikkaa muutamaan otteeseen ja sain lopulta ihan kivojakin ruutuja siitä, kun emo antaa ruokaa poikaselle, sekä naaras että koiras. Sangen tyytyväisenä tuohonkin mutkaan lähdin kävelemään autolle ja kun pääsin autoon, ensimmäiset sadepisarat osuivat tuulilasiin. Nappiajoitus!
Ajelin kotiin aikomuksenani siirtää kuvat tietokoneelle, valikoida säästettävät kuvat ja editoida ainakin osan kuvista. Kahvihammastakin jo vähän kolotti. Tein kaiken mitä suunnittelin, m***a ensisijainen työkoneeni eli pöytäkoneeni takkusi edelleen kuvankäsittelyohjelman tiimoilta. Tai ohjelma toimii niin kuin se on suunniteltukin toimivan, m***a massiivinen kuvakatalogi on korruptoitunut ja se aiheuttaa monenlaista päänvaivaa. Päädyin tekemään kokonaan uuden katalogin ja tuomaan vanhan katalogin sinne sisälle, jos sillä lailla saisin ongelman kierrettyä. Pitkän tovin kone rouskutteli vanhaa katalogia kitusiinsa, m***a päätyi sitten lopettamaan kuvien tuonnin viime vuoteen, eikä suostunut jatkamaan. Harjoitukset jatkuvat. Onneksi olen ollut fiksu ja antanut ohjelman kirjoittaa metatiedot erillisiin tiedostoihin kuvatiedostojen viereen, jolloin saan tarvittaessa kaiken datan pelastettua ilman vanhaa katalogiakin. Joskus näinkin.
Vielä olisi lintuja etsittäväksi, m***a toisaalta kai sitä voisi välillä nukkuakin. Ja reumaista selkääkin kolottaa, kun olen kannellut reppua ja kuvauskalustoa maastossa. Autolla olen eittämättä pidemmän matkan liikkunut, m***a on sitä sopiva vajaan kuuden kilometrin aamupatikointikin tullut ohessa. No, saa nähdä mihin vaakakuppi kääntyy.
///
At night, I went looking for a Long-eared Owl. It was far too dark for photography, so I settled for just trying to hear its sound. And I did find it. First, I made an "empty" trip when I walked across the meadow to the birdwatching tower. Of course, even that wasn't a truly empty trip. On that walk, I heard and/or saw the following bird species: Mallard, Corncrake, Eurasian Oystercatcher, Eurasian Curlew, Eurasian Woodcock, Black-headed Gull, Common Gull, Eurasian Bittern, Sedge Warbler, Willow Warbler, and Fieldfare.
Then I left for the next location where a Long-eared Owl had been recently sighted. I parked the car and opened the windows, as I thought I would make the next plan while waiting there. But the new plan had to be postponed, because immediately after opening the windows, I heard the begging calls of Long-eared owlets. A life tick from that.
At the same time, I was checking the bird species I have observed in Finland over time, and they total 194 species. I think I will reward myself with some slightly better coffee and buns if that 200 mark is reached – year by year, the life ticks come slower. Our regular breeding bird fauna includes about 240–250 species, but if occasional vagrants and passage migrants are counted, a total of about 500 bird species have been observed in Finland.
However, I haven't been in the habit of twitching birds with a bitter taste in my mouth or otherwise collecting points and traveling absurd distances after some bird; instead, I do this appropriately as a hobby. And even if a rarity is reported nearby, I am not the first to rush out to twitch it. Instead, I let the dust settle and go later to look/listen if the bird might still be there. Often, of course, this means that the bird has already moved on by the time I arrive at the spot, but that does not make me sad. I am not competing with anyone here.
But yes, last year I set my own annual record, which was 155 species. This is now the third year that I am keeping track of my observations more closely. Quite a nice addition to the hobby, as in a tough spot, one can get the inspiration to go out into nature just to look for birds and "collect" points. Times like that have been part of this year too, and this year's point total is only 123 species. There has been a lot, too much, inactive time due to one reason or another. But let's hope for a better continuation, as always.
And the day or night certainly didn’t end there. I still left to look for nocturnal singers from a slightly different direction, without finding them, however. While waiting there, a hedgehog decided to scurry across the road, and that became a mammal point. It was nice to meet a hedgehog otherwise too, after a long time. I moved on, and soon by the side of the road was a fox cub, at most the size of a cat. It was startled by the slowly driving car and almost tripped over its own feet. This encounter came as such a surprise that I didn't even have time to stop to take a photo. It hardly would have amounted to anything in that darkness anyway.
Next, I returned to the base to pass the time, because I decided to leave for the next trips early in the morning. The intention was to go first to twitch a Marsh Warbler, meaning to listen to the song. Then I was supposed to go look for a Northern Wheatear, a Wood Warbler, and a Common Redstart. There is no exact time, however, and it is not mandatory to do everything on the same day. I went according to the plan to listen to the Marsh Warbler anyway, but the rascals were silent or had already moved on. It wasn't the first time I went looking for it, conveniently since it is otherwise in a place where I visit often. There were a total of 19 bird species observations there, and I got to photograph Eurasian Blue T**s caring for their chicks. I stayed a safe distance away from the nest box and fought against the low light situation at the extreme limits of the camera's tolerance.
Next, I went to look for a Northern Wheatear after a small early morning snack, and the bird was finally found. On that trip, there were 17 identified bird species at the same time, and a couple of species remained shrouded in obscurity as they were too far away for my equipment, and I didn’t intend to swim closer. I was surprised by the number and abundance of species, as the clock was already turning seven. Usually in that area, the birds are present around 4 to 5 o'clock at this time of year and gradually scatter away when people start moving there. But it was a nice surprise, of course.
Next it was the Wood Warbler's turn. I knew it was a pretty hopeless attempt, but one bird trip doesn't do any harm either. I went to the cemetery, which seemed to have more of the living than the deceased. On one grave and another, and elsewhere, there were workers each in their own tasks. There was no peace at all. Observing birds was challenging with machines buzzing around. But at least 4 species came from there, and pleasant among them first was a Fieldfare family accustomed to people, where the chicks were already large enough to understand how to forage for food from the ground themselves by imitating the parent. But they still had their mouths open and voices in use all the time; perhaps the food "made" by the parent is better after all. I looked for a quieter place to observe birds, but I was distracted by the demanding food-begging calling of a Great Spotted Woodpecker chick or chicks. The nest was low, and the birds were likewise accustomed to the people constantly passing by. It was an absolutely perfect spot for a nature photographer. I still went a little distance away and under the cover of trees to shoot, so that I would not accidentally disturb the parents and thereby the chick's continuous feeding. I changed my position a few times and finally got some quite nice frames of the parent giving food to the chick, both the female and the male. Quite satisfied with that turn of events as well, I started walking to the car, and when I reached the car, the first raindrops hit the windshield. Perfect timing!
I drove home with the intention of transferring the photos to the computer, do culling, and editing at least some of the photos. My coffee tooth was already aching a bit too. I did everything I planned, but my primary workstation, meaning my desktop computer, was still hitching regarding the photo editing program. Or the program works the way it is designed to work, but the massive photo catalog is corrupted, and it causes many kinds of headaches. I ended up making an entirely new catalog and importing the old catalog inside it, to see if I could bypass the problem that way. For a long time, the computer crunched away at the old catalog into its guts, but then ended up stopping the import of photos at last year and refused to continue. The exercises continue. Fortunately, I have been smart and let the program write the metadata into separate files next to the photo files, so I can rescue all the data if needed, even without the old catalog. Sometimes like this.
There would still be birds to look for, but on the other hand, I suppose one could sleep once in a while too. And my rheumatic back is aching as well, after carrying the backpack and camera equipment in the terrain. I have undoubtedly traveled a longer distance by car, but a suitable morning hike of just under six kilometers has also come along with it. Well, we'll see which way the scale tips.
///
På natten var jag ute och letade efter hornuggla. Det var alldeles för mörkt för att fotografera, så jag nöjde mij med att ens försöka hitta ljudet. Och det hittades ju. Först gjorde jag en "tom" tur när jag gick över ängen till fågeltornet. Inte var det ju förstås en tom resa det heller. På den sträckan hörde och/eller såg jag följande fågelarter: gräsand, kornknarr, strandskata, storspov, morkulla, skrattmås, fiskmås, rördrom, sävsångare, lövsångare och björktrast.
Sedan åkte jag till nästa ställe där en hornuggla nyligen hade blivit observerad. Jag parkerade bilen och öppnade bilrutorna, eftersom jag tänkte göra nästa plan medan jag väntade där. Men den nya planen fick flyttas framåt, för så fort jag öppnade rutorna hörde jag tiggarläten från hornugglans ungar. Ett livskryss från det.
Jag höll samtidigt på att kontrollera de fågelarter som jag genom tiderna har observerat i Finland, och de är totalt 194 arter. Jag tror att jag ska belöna mig själv med lite bättre kaffe och bulle om den där 200-gränsen fylls – år för år kommer det färre livskryss. Till vår fasta häckfågelfauna hör ungefär 240–250 arter, men om tillfälliga gäster och sträckfåglar räknas med, har totalt ungefär 500 fågelarter observerats i Finland.
Jag har dock inte brukat skåda fåglar med blodsmak i munnen eller annars heller samla poäng och röra mig orimliga sträckor efter någon fågel, utan jag håller på med det här som en lagom hobby. Och även om en sällsynthet rapporteras i närheten, är jag inte den första som rusar iväg för att kryssa den, utan jag låter dammet lägga sig och går senare för att titta/lyssna om fågeln fortfarande skulle vara kvar. Ofta betyder det förstås att fågeln redan har rest vidare när jag anländer till platsen, men det sörjer jag inte över. Jag tävlar inte med någon här.
But ja, förra året gjorde jag mitt eget årsrekord, som var 155 arter. Det här är nu tredje året som jag för bok över mina observationer noggrannare. Ett ganska trevligt tillskott till hobbyn, när man i ett svårt läge kan få inspiration att ge sig ut i naturen bara för att leta efter fåglar och "samla" poäng. Sådana tider har rymts med i det här året också, och årets poängsaldo är bara 123 arter. Det har varit mycket, alltför mycket, inaktiv tid på grund av ditt och datt. Men vi får hoppas på en bättre fortsättning, som alltid.
Och dagen eller natten slutade ju inte där. Jag gav mig av för att leta efter nattsångare från ett lite annat håll, utan att dock hitta dem. Medan jag väntade där bestämde sig en igelkott för att kila över vägen och det blev en däggdjurspoäng. Det var trevligt att träffa en igelkott annars också efter en lång tid. Jag fortsatte framåt och snart fanns det en rävunge vid sidan av vägen, högst i storlek med en katt. Den blev skrämd av bilen som körde långsamt förbi och var nära att snubbla på sina egna ben. Det här mötet kom så pass som en överraskning att jag inte ens hann stanna för att ta en bild. Det hade väl knappast blivit något av det i det där mörkret ändå.
Härnäst återvände jag till basen för att fördriva tiden, eftersom jag bestämde mig för att ge mig ut på nästa turer tidigt på morgonen. Avsikten var att först gå och kryssa en kärrsångare, alltså lyssna på sången. Sedan skulle jag gå och leta efter stenskvätta, grönsångare och rödstjärt. Någon exakt tid finns dock inte, och allt måste inte göras på samma dag. Jag gick ändå enligt planen för att lyssna på kärrsångaren, men den rackarn var tyst eller hade redan bytt miljö. Det var inte första gången jag var och letade efter den, passande nog eftersom det annars också är på en plats som jag ofta besöker. Där blev det totalt 19 fågelartsobservationer och jag fick fotografera blåmesars ungomvårdnad. Jag höll mig på ett säkerhetsavstånd från holken och kämpade med det svaga ljuset vid de yttersta gränserna för kamerans tolerans.
Härnäst gav jag mig av för att leta efter stenskvätta efter ett litet nattmål på morgonkvisten och fågeln hittades slutligen. På den turen blev det samtidigt 17 identifierade fågelarter och ett par arter förblev dolda i dunklet då de var för långt borta för min utrustning, och jag tänkte inte simma närmare. Jag blev överraskad av artmängden och rikedomen, för klockan slog redan sju. Vanligtvis i de trakterna är fåglarna på plats runt 4 - 5-tiden vid den här tiden på året och skingrar sig sakta bort när människor börjar röra si där. Met det var en trevlig överraskning förstås.
Härnäst var det grönsångarens tur. Jag visste att det var ett ganska hopplöst försök, men inte gör en fågeltur någon skada heller. Jag begav mig till kyrkogården, där det verkade finnas mer levande än avlidna. På en och annan grav och på andra ställen fanns det arbetare i vem vet vad för sysslor. Det fanns ingen ro alls. Att observera fåglar var utmanande när maskiner surrade runt omkring. Men det kom i alla fall 4 arter därifrån och glädjande bland dem först en björktrastfamilj som blivit van vid människor, där ungarna redan var så pass stora att de förstod att gräva efter mat i marken själva genom att efterlikna föräldern. Men de hade ändå näbben öppen och ljudet i bruk hela tiden, kanske den mat som föräldern "gör" är bättre trots allt. Jag letade efter en lugnare plats för att observera fåglar, men jag blev distraherad av det krävande tiggandet efter mat från en större hackspettsunge eller ungar. Boet var lågt och fåglarna likaså vana vid människorna som ständigt gick förbi. Det var een helt perfekt plats för en naturfotograf. Jag gick ändå en liten bit bort och under skydd av träden för att fotografera, så att jag inte av misstag stör föräldrarna och därmed ungens kontinuerliga utfodring. Jag bytte plats några gånger och fick slutligen till och med riktigt trevliga rutor av när föräldern ger mat till ungen, både honan och hanen. Ganska nöjd med den svängen också började jag gå till bilen och när jag kom till bilen slog de första regndropparna mot vindrutan. Perfekt tajming!
Jag körde hem med avsikten att föra över bilderna till datorn, gallra bilderna och redigera åtminstone en del av bilderna. Det sög redan lite i kaffetarmen också. Jag gjorde allt vad jag planerade, men min primära arbetsdator, alltså min stationära dator, krånglade fortfarande i samband med bildbehandlingsprogrammet. Oder programmet fungerar så som det är konstruerat att fungera, men den massiva bildkatalogen är korrupt och det orsakar många typer av huvudvärk. Jag slutade med att göra een helt ny katalog och importera den gamla katalogen i den, för att se om jag på det sättet kunde kringgå problemet. En lång stund knaprade datorn i sig den gamla katalogen i sina skråmor, men slutade sedan med att avbryta importen av bilderna vid förra året och vägrade att fortsätta. Övningarna fortsätter. Som tur är har jag varit smart och låtit programmet skriva metadata i separata filer bredvid bildfilerna, varvid jag vid behov kan rädda all data även utan den gamla katalogen. Ibland så här också.
Ännu fanns det fåglar att leta efter, men å andra sidan kan man väl sova emellanåt också. Och min reumatiska rygg värker också, efter att ha burit ryggsäcken och kamerautrustningen i terrängen. Jag har utan tvekan tillryggalagt en längre sträcka med bil, men en passande morgonvandring på knappt s*x kilometer har också kommit på köpet. Nå, vi får se åt vilket håll vågskålen väger.
